Jag är sån skräckanalfabet att det är lika bra att erkänna det direkt. Men sen jag träffade min partner Helena (vars första bok heter ”100 hemskaste” och är topplista över hennes favoriter i genren) så har jag sakta men säkert börjat lära mig början på skräckalfabetet åtminstone.
I skräckens värld verkar backstory bara förstöra, något som just nu kanske är tydligast i snacket om serietidningsfilmen om Jokern. Många fans menar att det är som är så otäckt med den karaktären är att han är just historielös, att vi aldrig får någon förklaring till varför han är som han är vilket gör honom än mer oberäknelig då han inte verkar ha någon annan drivkraft än just förstörelse för sakens skull, inte olikt många kända skräckkaraktärer. (Här har jag förresten tidigare skrivit mer om Jokern och Victor Hugos roman för ev. intresserade).
Eftersom mina referenser i ämnet skräck till 98% utgår ifrån Helenas bok så tänkte jag direkt på HP Lovecrafts ”Anteckningsbok” när jag läste ”Ögat” av Emma Frey Skøtt och Elin Jonsson. Korta mardrömsliknande meningar vars sparsmakade format enbart understryker det otäcka och gör så att historierna fortsätter pågå i ens huvud.
Att ordet ”lättläst” förekommer på framsidan gör att jag i början tänker på att enkelheten i de korta skräckfragmenten utgått ifrån en medveten vilja att tilltala en särskild publik, men precis som när det gäller väldigt bra ungdomslitteratur så blir det ganska snabbt tydligt att jag själv inte hade kunnat lista ut ”genren” om det inte stått på omslaget. För redan den första berättelsen innehåller subtila referenser till ett Queenalbum och ett Joy Division-album – inget som mina fördomar var beredd på.
Finns det en röd tråd i berättelserna skulle jag säga ensamhet. Och dessa ensamma människor är ofta inte inte vad de verkar vara vilket lockar fram det som kallas unheimlich, det vardagliga som plötsligt innehåller en detalj som är så långt från det vardagliga att denna speciella känsla uppstår. Elin Jonssons illustrationer är inte bara snygga utan förstärker även detta genom att ofta ha med just vardagliga detaljer som t.ex. en killes Scarface-poster, de väldigt typiska arbetshandskarna som sommarjobbande kyrkogårdsarbetare har, den svenska psalmboken, de frystejpsfärgade prislapparna på loppisföremålen.
Jag skulle rekommendera denna inte bara till unga, serieintresserade och andra som vill ha något lättläst i skräckgenren utan även till den som vill komma igång med eget skrivande eftersom hjärnan gärna fortsätter på dessa berättelser.